Synneva Heradstveit – lyrisk minimalism?

Uttrycket ”less is more” skulle kunna passa in på Synneva Heradsveits konst. Det var den modernistiske arkitekten Ludwig Mies van der Rohe (1886–1969) som myntade begreppet likt en formel för sin syn att konsten skulle sträva mot en ren form för att nå den ultimata estetiken. Uttrycket användes också inom konstriktningen minimalism, vilken växte fram i USA på 1960-talet.
De amerikanska minimalisterna ville reducera och förenkla uttrycket i konstverken så mycket att konstnärens individuella stil reducerades till en närmast industriell exakthet och anonymitet. Spåren av subjektets hand skulle ersättas av ett slags allmängiltig klarhet.

Men det är många ej bokstavstrogna minimalister som har kallats minimalister för att de mer allmänt föredrar ett mer reducerat bildspråk. Till dessa vill jag härmed lägga Synneva Heradstveit vars konst kan inlemmas i en mer lyrisk och poetisk minimalistradition. Den klassiska minimalismen är dessutom nonfigurativ, men Heradstveits bilder är visserligen starkt stiliserade men alltid föreställande.

Det första som slår mig är hur hon kombinerar en planerad exakthet med en delvis kontrollerad men slumpartad otydlighet som blir extra intressant inom akvarellteknikens svårstyrda fuktfläckighet. Det är vanligt att spänna upp akvarellpapperet med klisterremsor eller tejp på ett hårt underlag. När målningen är klar händer det ofta att färgen här och där kryper in under tejpkanten på ett irriterande slarvigt sätt fast det är meningen att det skall bli en skarp kant eller att man avser täcka över krypande färgpartier med passepartouten. I Heradstveits akvareller är så inte fallet. Mötet mellan utflytningar och skarpa avgränsningar är här medvetet en del av uttrycket i en dialektik mellan motsatser likt de antika gudarna Apollon (solens, ordningens gudom) versus Bacchus (vinets och den orgiastiska utlevelsens gud). På detta sätt innehåller hennes bilder intressanta, närmast emblematiska, konstgrepp. Metoder som har intresserat konstnärer i alla tider såsom till exempel kontraster mellan form, kulör och valör.

På ett liknande sätt är det intressant att se hur konstnären arbetar med figuration. De teckenartade huskropparna och de extremt stiliserade landskapen bestående av två färgfält, ett mindre nedre och ett större övre i ett rektangulärt bildrum, är exempel på hur vår nedärvda perception bortom den medvetna viljan styr vårt seende. Om du ritar ett horisontellt streck på ett rektangulärt papper, under mitten på den nedre halvan så tolkar vi det instinktivt som en bild av ett landskap med en gränslinje mellan himmel och hav/mark. Mer behövs inte för att vi skall se det som egentligen inte finns. Det är också del av det vi kallar konst.

Håkan Bull 2017.05.31